Känslor
Ja.. nu har jag varit i USA i en månad, mer eller mindre. Den 21 mars tog jag ensam planet mot NY. Har varit hos min värdfamilj i lite mer än tre veckor. Dock känns det som mycket längre. Känns som jag inte träffat mamma och pappa och mina underbara vänner där hemma på hundra år typ. Men längtar jag hem? Nej faktiskt inte. Längtar verkligen inte hem till lilla sletna och tråkiga Gävle, men skulle jag vilja krama mina älskade vänner och familj just nu? Självklart. Dock skulle jag helst vilja att dom skulle få vara med om detta med mig, för det är så roligt.
Är så otroligt glad över att jag tog chansen och gjorde det här. Kan inte riktigt fatta att jag ensam flyttade till ett annat land. Här tar man inte myrsteget och flyttar till en annan lägenhet i samma stad som ens familj. Nej, här flyttar man till ett annat land. Snacka om självständig? Nej, men även på den här lilla tiden så känner jag att jag verkligen växt mer som person.
Min värdfamilj är underbara och tar verkligen in mig som en familjemedlem. Känns så härligt. Och alla pratar så bra om min värdfamilj och gillar dom så mycket, det känns extra bra. Speciellt min värdmamma är en ängel. Det måste jag verkligen säga utan att överdriva.
Dock känns det konstigt att jag ska vara här ett helt år. ETT ÅR. Utan att träffa alla jag älskar. Det känns konstigt. Men ändå, året kommer nog gå fort. Även fast jag varit här en månad så känns det som att det svischat förbi, även fast det också känns som jag varit här hur länge som helst.
Och 1 år är ju egentligen ingenting.
Kalla mig töntig. Men det som känns mest jobbigt är att jag inte kommer få träffa Bellamie och Svea på 1 år. Det är så svårt, för jag kan ju inte direkt skypa med dom och säga att "hörrni, jag kommer hem om ett år". Det funkar ju inte så. Nej, usch, känns lite jobbigt att inte kunna goas och klappa dom och träffa dom på hur länge som helst. Kalla mig töntig, men så känner jag.
Är så otroligt glad över att jag tog chansen och gjorde det här. Kan inte riktigt fatta att jag ensam flyttade till ett annat land. Här tar man inte myrsteget och flyttar till en annan lägenhet i samma stad som ens familj. Nej, här flyttar man till ett annat land. Snacka om självständig? Nej, men även på den här lilla tiden så känner jag att jag verkligen växt mer som person.
Min värdfamilj är underbara och tar verkligen in mig som en familjemedlem. Känns så härligt. Och alla pratar så bra om min värdfamilj och gillar dom så mycket, det känns extra bra. Speciellt min värdmamma är en ängel. Det måste jag verkligen säga utan att överdriva.
Dock känns det konstigt att jag ska vara här ett helt år. ETT ÅR. Utan att träffa alla jag älskar. Det känns konstigt. Men ändå, året kommer nog gå fort. Även fast jag varit här en månad så känns det som att det svischat förbi, även fast det också känns som jag varit här hur länge som helst.
Och 1 år är ju egentligen ingenting.
Kalla mig töntig. Men det som känns mest jobbigt är att jag inte kommer få träffa Bellamie och Svea på 1 år. Det är så svårt, för jag kan ju inte direkt skypa med dom och säga att "hörrni, jag kommer hem om ett år". Det funkar ju inte så. Nej, usch, känns lite jobbigt att inte kunna goas och klappa dom och träffa dom på hur länge som helst. Kalla mig töntig, men så känner jag.
Kommentarer
Trackback
