Lite tankar såhär på kvällskvisten
Vad ska man säga om denna resa? I början så var jag nog lite blåögd och helt kär i USA och aupairlivet. Men har insett nu att det inte är en dans på rosor. Min första nedslag var när min värdmamma för ett tag sen sa till mig att jag skulle skärpa till mig och bli mer ordningssam. Hon berättade vad hon tycker jag gjorde fel och skulle ändra och ja, det var ju inte roligt att höra om man säger så. Det är ju inte hemlängtan som är värst, det är utan tvekan prestationsångesten. Man vill vara en sån bra aupair som möjligt och man vill inte göra något fel. Man måste inse att man bara är människa och att man endast kan försöka sitt bästa och blir det fel så blir det.
Man inser att man faktiskt JOBBAR i familjen och kan när som helst bli utkastad. Det kommer aldrig bli som hemma och med sin riktiga familj, och det är det som är svårt. Nu har det även dykt upp ett problem som jag måste snacka med min värdmamma om, och konflikträdd som jag är så vill jag verkligen inte det, men jag måste för min skull. Man måste vara lite egoistisk här och våga visa att folk inte kan utnyttja en.
Som sagt, det är verkligen inte alltid lätt. Men det svåra väger ändå inte över det lätta. Det ger ändå så mycket det här och jag känner hur mycket jag lärt mig och hur självständig jag blivit. Jag får se mycket nytt och träffa på människor från alla världens håll. Jag tänker tillbaka på om jag skulle bo kvar i Gävle nu och det kan inte vara en bättre boost när man känner sig nere. Kan inte tänka mig att vara någon annanstans än här, även fast jag inte riktigt fattat att jag är här.
Plus att jag älskar verkligen mina värdbarn. Dom är barn och kan vara envisa och svåra som alla andra barn, men dom kan även vara världens finaste och goaste. Dom betyder så mycket för mig och jag blir helt förtvivlad då jag tänker på att jag en dag måste lämna dom. Mina fina ungar.
Det är verkligen en tuff tid samtidigt som det är en underbar tid. Alla ni som vill åka som aupairer - åk. Ni kommer inte ångra er. Ni kommer ha en fantastisk upplevelse och uppleva så mycket. Man var realistisk och inse att det är en tuff grej och att det inte bara kommer vara roligt. Och att ni åker för att JOBBA. Vissa förstår inte riktigt det.
xoxo
isa
Men Isa om du inte riktigt fattat att du är i USA än så är du ju ändå kvar i honeymoon fasen om man säger så :) Men som sagt, tycker du ska ta upp det där med din värdmamma. Rätt ska vara rätt :) Och sen kan jag lova att du och jag har riktigt bra värdfamiljer, speciellt om man jämför med vissa andras värdfamiljer och hur de kan tänka och ha för värderingar. Och tänk också på att även fast vi jobbar för dom och har en stor press på oss så har även de också en press på sig. Speciellt värdföräldrarna som inte riktigt kan "styra" hur deras barn gör, tänker och klickar med aupairen. Och även fast vi har press på oss så har nog de också det. Det är ändå lättare för oss att bara bestämma oss för att åka hem till vår familj än för dom att gå igenom samma process igen och leta ny aupair. Inte nog alltid så lätt :) Och sen tänk på att alla har sina ups and downs, även värdföräldrarna. Även de har sina dåliga dagar och man får försöka att inte ta allt så personligt även fast det blir väldigt starkt här. PUSSSSSSS. Vi får prata mer någon annan dag föressten, kul att snacka i tele idag :) NATTI!
För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte varje dag man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :).
